lriskhande bad, så skyndade älven presten u ur sin qualva tillilygisort och estersåg förs bland allt om sorsynen nadligen bevarat hans gren i eken. Huru stor var ej hans glädje då denna satt quar, alldeles oskadad, icke me: lutande eller torr, än den förut varit. Ack? sade han för sig sjell, ännu är ej min tim ma slagen. Ånnu kanske får jag lefva ett läng lit. Kanske blir jag den forste, i hvars mar det är zgifvet, att trotsa detta träds ferunder liva spådom. Jag vill i dig göra mig glamed mina vänner. Väl har jag ej i mitt eål ett sällskap, nog passande för mig. Men ja kan ju bjuda brodren Petrus Olai i Weddig och Olaus Petri i Wärö. De skola smaka p min olkallares friska förråd och det tionde a höns och lam, som jag nyligen fatt af det hederlige Helge i Rya. Jag vill aripa tiden farten och, om möjligt, klippa dess vingar. On jag aldrig så mycket predikar för mina ahö rare om dödens ljuslighet och behiag, så få jag dock för mig sjelf tillstå, att det år br; roligt i detta lifvet, om aldrig den fördömd eken satte mig myror i hufvudet. Ilar jag se dan en varm stuga och ett varmt hjerta — — dock tystnen i svallande känslor, känslor a lefnadslust och kärlek. Detta är begrepp. son ej få spöka i värt heliga stands vigda husvu den. Dessa mensklighetens genier sa ej inkom ma under prestens låga tak. De måste slann. vid hans dörrtröskel och frysa i den mörk natten, eller om vi djerfvas inbjuda dem, sko la de ha sin plats i stuzans undangomda var. Den arme presten tänkte tvifvelsutan i denn; stund, hvad författaren i våra dagar uttryck AA. Ne ÅG RTB RER OM