kläder mer och mer denna sin gestalt, och blir slutligen foremal, hvilka vi ej en gång under nattens timmar frukta att skåda i ögonen. Så var åtminstone händelsen med vår prest. Då han såg att ödet blott långsamt och naturligt lade sin kalla hand på hans hjerta och strödde sim snö på hans hjessa, kom han slut ligen, om ej att glömma, dock att mindre betänka, mindre frukta dess oåterkalleliga bud och dess trognaste tjenare, den arymme, som aftecknas med lia och timglas i sin hand. Ack, han märkte ej, huru besynnerligt eken ofta skakade sin krona och att dufvorne ej så ofta som förr från kyrkotornet till densamma anställde sina utflygter och i dess mörka löfhvolf kuttrade sin kärlek och tro. Ilade han sett noga efter, skulle det ej undfallit honom, huru en gren hölt på att afbrytas från sin stam. Det var i sanning ej mycket, som höll, fast ekens rika vegetaliva lif gjorde, att grenen dock behöll sitt friska utseende och sin gröna saftighet. I stället för att lyssna härtill, repade han mer och mer mod och gick slutligen länere, än han någonsin gjort. Ja, hans djerf het sträckte sig slutlisen derhån, att han vägade begagna häst för sina resor mellan hyrkorna. (Forts.) — Ännu i Åde seklet existerade ibland Dom nerrarne i kheims ett löjligt bruk. ÅAskeong dag, efter aftonsången, gingo de i processi till kyrkan St. Remy, på 2 leder, hvar och en dem slåpande efter sig en sill bunden i streck. Hvarje domherre bemödade sig att tr: pa på sin föregångares sill, men tillika : alt hans egen icke trampadles af den eslersölja