öra for ashans majestätiska dan, antinzen i sin sängs rika förråd af bolstrar och svällande dunbäddar, eller helst i den djupa källare, som sträckte sig under hans lilla boning, och som var fält nog, att utestänga hvarje skymt af det lysande phenomeneis genomträngande klarbet. — Vid ett sadant tillfälle var ock saran verkligen j ganska nära. Åskan rullade förfärligt, så att jorden darrade dervid och de böga bergen, som på alla sidor kringsluta Frillesås, upprepade detta dan i ett tusensaldigt echo. IIlväsande blixtrar nedslungades af den vredgade Thor osver den sredliea dalen. Både iran öster och vester såg man oupphörligt de tunga molnen dela sig och ur dess resvor svallandg eldbeljor välta sig i den mörka natten. Åser blef allt mörkt. Nigra minuter af högtidlig tystnad afbröto det ryslist sköna skådespelet. Allt var dystert som i e2rafven. Man väntade på nästa ögonblick. Man trodde, att med förnyansdel af dess scener, de höga själlarne knappast skulle stå säkre på sin erund och att verlden måste sättas i eld och ligor af plixtrarnes pilar. — Ack tänker mången läsare, då är vär pasior säkerligen redan död; förmodligen slog åskan ner i den besynnerliga eken och afbrot med detsamma den gren, som var satt såsom en ödesbådande angifvare af hans död och kanske tog samma vigge sedan vågen ät prestens källare och gaf honom dödsstöten. Intetdera, min gunstige läsare! När himlen åter blef klar, dagen randades och allt lefvande skyndade ut, för att inandas den friska luft, som åskan skänkt, och för att skåda såltens och skogarnes grönska, som i de häftiga skurarne fått ett upp