Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1844, sida 1

alt någonsin lära det, kunde han deremot al drig lara rätt känna Sverige eller Svensk Folket. Oaktadt all sin ovanliga skarpsinnig het, måste han se med andras ögon, och i syn nerhet höra med andras öron; och de, som be måktigade sig hans öga och hans öra, vor oftast sådane, som vanligen utgöra den störst hopen kring Monarkernes personer: smilande smickrande, lycksokare, egennyttigo, slafsinnade desse galvo honom de första begreppen om Sven ska Folket; desse närde och utbildade dem! På sam ma gång kotteriet eller kammarillan bedref sit spel så uppemot, lig det äfven i dess intress att nedemot, eller för folket uppstålla Monarkens person som en afgud, den det nedfallande i stoftet borde tillbedja. För oss blir det alltid oförklarligt, huru detta kunde ske af det Sven. ska Folket; men det skedde, folket gjorde så: det trodde blindt på sin äras återställande och på alla de oräkneliga och omålliga välgerningar, som från och genom Bernadottes utkorande likasom honungslloder strommat öfver landet; och Carl Johan sjelf tycktes tro derpå, ty denna dyrkan, denna kårlek mottogs, icke såsom en ytlerligare skånk utosver gafvan af en krona, utan såsom en skyldig gård, en belöning. Men all entusiasm inbegriper i sig en ofverärilt, och den lugna eftertankan följer derpå; folket vaknade, och fann på thronen, icke en Gud, utan en menniska, som således icke kunde utråtta annat än mensklis ting, och inga gudomliga, och hvars ånnu alltid förutsatta och medåaisna goda vilja i utöfningen dock vore icke kå litet bunden af ofvannämde menliga förhållanden. Och då folket fann, att det, oaktadt allt talet om honungsströmmarne, icke vore i stand att upphemta mera honung än tillförne, då ropade kammarillan att det var otacksamt, rabulistiskt och rebelliskt, och endast lat missledr sig af en ringa hop, några skrikhalsar till Tidningsskrifvare o. s. v.; och — man tror si gerna, hvad man önskar — Monarken trodde kotteriet: det var blott en ringa hop, som yttrade sitt orättvisa missnöje; men denna. ringa hop fruktades dock i viss män, och sruktan alstrar sällan lämpliga åtgärder. Carl Johan var ett barn af Franska Revolutionen, hvilken ur hopen lyft så många plebejernes söner på Europas throner; — de voro alla störtade, utom han. ensam; huru mänga egna förhällanden skulle icke häraf uppstå: till de legitime på de öfriga thronerna, till aristokraterne inom landet, hvilka förlåta, att en al mindre sullhiod än de sjelfve löra spiran öfver dem, så länge de smekas oc smickras: och slutligen till folket, som han ej kunde! — Och allt blef: relationer och konsiderationer. Se der i möjligaste kortbet vår uppfattning af det itrettioåriga systemet, hvaraf så mänca olyckliga spar synas, hvar man än vill kasta sina ögon I Iatom oss beklaga dessa olyckliga förhallanden, och litom oss som trägna myror dra strå till stacken, och hvar och en i sin ringa mån soka motarbeta dem. Men, sålunda nodsakade att befinna oss i opposition mot nuvarande styrelsesystem, och misströstande om all förändring deraf, hvarföre skola vi dock lika hopplöst misströsta om framtiden? — Oscar är uppfostrad under andra förhållande 2; han är Svensk, bör känna