Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1844, sida 3

eler den underbara ekens spådom, lihväl ej såsom Greken dömde efter Dodonas ekar, hvilkas prasslande löf sades tala Gudarnes språk, utan efter ett oförutsedt afbrytande af en al dess grenar. Detta underbara förhållande verkade nalurligtvis olika sensation hos de olika subjekterna, allt efter deras olika tänkesätt och öfvertygel se. Mangen gammal from prestman, som tjensten uttomt sina krafter och tröttnat under den langa striden med allt det onda, som hastar sig i vägen för en hvar, som kämpar för en stor idee, såg med väntande blickar up till den frodiga eken ; med blickar, ej olik: dem, hvilka den trötte dagsverkaren under dei långa sommardagen kastar at den sjunkande solen, som säger honom, att dagen är slutat och att hvilan väntar i det kära hemmet, hva rest en riklig belöning skall utfalla för dagen tunga och heta. — Med belt andra ögon så; åt det ödesbringande trädet den, som änm hade mod och krafter att kämpa mot lifvet stormar, som ej ännu hade ett bröst, ärrad af verldens siendtliga master, som hade mycke olefvadt, mycket oförsökt. I sanning, manget skulle velat med auldbeslag försäkra sig on grenens styrka och uthållighet, om kassan så dant tillåtit och ändamålet dermed kunnat vin nas. Att någon det gjorde, bevifla vi. Or nigon det gjort, ursäkta vi honom hans spjer nande emot udden, och göra detta trygat, me blicken fästad på jelluppehällelsedrillen i si sallmänna form. (Forlsättes.)