Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1844, sida 1

som om hon uppfattat dem med ögon, öron och alla sinnen. Skulle hon gå ut, vare sig till by eller kyrka, och dervid träffade någon person, hvars möte hon af erfarenhet visste vara ogynnsamt, såg hon på vägen ett halmstrå eller en tråd ligga i en viss ominös ställning, tyckte hon sig i vinden sornimma ondt mot; så vände hon ovillkorligen tillbaka och ingen mensklig mast var då i stånd att taga henne ulur den osvertygelse, att i fall hon fortsatt sin gäng, en olycka oundvikligen skolat följa. Ofta säg man benre, synnerligast om aftnarne, sysselsatt med att slå eld, under det hon rörde det sprutande stålet fram och tillbaka i vissa kretsar; än såg man henne släppa glödande eldkol genom silt linne, än knyta trädar i invecklade knutar, och derunjder uttata besynnerliga ord, hvilka i våra öron Iklingade mycket lusligare, än de Grekiska glosor, vi en och annan gång fingo höra, då grannpresterna besökte vår hederliga prost och gubbarne dervid kommo i någon lärd tvist, hvilken den segrande parten upplöste medelst cilater ur sjelsva grundspråket. — Oaktadt alla dessa besynnerligheter, var vår Stina ingalunda någon elak hexa. Allt, hvad hon gjorde, skedde för alt motarbeta och tillintetgöra de onda magterna, eller för att blidka och försona de goda, för att göra sig dem milda och bevägna. Detta var för hennes själ ett behof, likasom för hennes kropp att äta och dricka Det utgjorde för henne det hemliga band, son sammanknöt hennes synliga varelse med högre intressen, och som på ett. underbart sätt un