— — 5 ———— —— —— — en hög sopran, och äfven hans späda, fina sestalt, hans intagande ansigte, hans småklande öga var någol så jungfruerligt, att naturen sannerligen här vid lag syntes hafva satt en af sina bizarrasta capricer i verhet. Woldemar tyckies dock blott hafva ögon sor sin dam, tillhviskade henne allehanda arligheter, och bevärdigade redan derföre icke Troubadouren med någon blick, emedan allt qninligt hos mannen var honom sörhatligt. Men med desto större ifver egnade Glemence den sköne Troubadouren sin uppmärkstmhet, och når dess halft eldiga, halft smäktande ögon mötlle hennes, da anade väl icke den bredvid henno stående, i galanteri sig uttömande tyske riddaren, att den i många hänseenden nycbfullaste af alla sransvskor redan blifvit honom otrogen i tankarna, och alt den sköne Troubudouren slagit hennes veka, kärlekstiängtande hjerta i ljufva hajor. Kort derefter stod en af Clemence asfskickad budbärare framför den sköne Troubadouren med inbjudning. alt med spel och sång på astonen infinna sig hos hans herrskarinna. Ester någon tyckan losvade Troubadouren att komma, och budbäraren ilade tillbaka till sin herrskarinna. Äkn half timma senare voro två tyska riddare inbegripne uti en häftig ordvexling. Det var Woldemar, som i en barsk tor utfor mot en af sina vänner och lofvade att draga honom till räkenskap, i fall hans — Jännens — utsago skulle befinnas vara förtal.