blonda lockar, låter hon villigt den andra vara ett mil för Woldemars glödande kyssar. Då hördes plötsligt i deras grannskap en underbart rörande sång, som tycktes härröra från en qvinna och endast afbröts af folkets bisallsrop. Ölverraskad lyssnade Woldemar; den svårmodiga sången uppväckte hos honom plötslig! det på en gång bittra och ljusva minnet a hans aflägsna hembygd och hans trolösa älskar inna, och ju mera smältande och darrande to nerna klingade, desto större vemod insmög sig i ynglingens bröst, och melancholiens skuggoi lägrade sig breda på den unge riddarens blek: ansigte. — Voldemar! — sade Clemence, som mårk te riddarens plötsliga vemod, och sökte at förströ honom. — Woldemar, denna sång tyc kes vara af denna Troubadour, hvars talange redan blifvit så mycket berömda på vår resa isynnerhet derföre, att den nycksulla nalurer skall begåfvat honom med den vackraste flick röst i verlden. Folket är alldeles intaget i den ne skone Troubadour, som de kalla honom kom, Woldemar, förjaga dessa tyska moln, son misspryda din panna, och låtom oss en gån taga detta under till sångare i ögonsiste. Och under skämt och loje drog hon dej motsträfvige med sig utanför tältet. En talrik, lyssnande solkskara omgaf här e ung Troubadour, hvars sångtalang verklige var någonting utmärkt. Allt i den mån han sång ofvergick från det muntra till det melar choliska, så omvexlade ålven ljuf glädje me djupaste rörelse i de bånryckts åhörarnes sit nen. Troubadourens röst var i sjelfva verke