Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1844, sida 3

raskt på. Det ringdes just till astonbönen i ett. på bergshöjden romantiskt beläget Karthauserkloster, och de från fjärran kommande klockljuden anslogo melodiskt hans öra, när ban tog af in på en bergsstig, med en sådan säkerhet, att man icke bade svårt för att se det den brådskande vandraren kände fullkomligt till vägen. Han stannade ofta, och betraktade än här ett träd, än der en buske eller ett vägmärke, tills han slutligen anlände till de första husen i San Georszio. Nu saktade han sin gång, och liksom en djup smärta lag och tyngde på hans bjerta, häfde sig hans bröst med hörbara slag. Ilan gick hela byn nedför, ända tills han slutligen stannade sramför en liten, men täck hydda, och försökte att genom de dunkla rutorna titta in i stugan. Han varsnade vål menniskohufvuden, men kunde icke tydligen urskilja någonting. bå fattade främlingen mod, och raskt, liksom ban derigenom ville öfvervinna sin ångest, hlappade han på den lilla dörren — den öppnades, och — o alla himlar! — Rosaura låg i Pietros armar, ty vandraren var ingen annan ån han — han, som man redan saknade i tjugo mänader. Arme son! — träd bort från tröskeln — väåad om — ty i den låga stugan väntar dig — en döende moder. Vi gå förbi dessa scener, och anmåärka endast, att Pietro, sedan sorgen elter den hädangångna modren lagt sig något, gilte sig med Rosaura, för alt wed henne, Iskiljd från den stora verldens buller, ujuta den lycka, som han måste köpa sig genom så många (neka, prösningar. Och lycklig var han nu vorl