Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1844, sida 2

cen och ansöllo honom bakifrån. I första ögonblicket blel Pietro öfverraskad af deta anfall, så mycket mer oförväntadt, som man aldrig ännu i denna trakt hört talas om några banditer; han hämtade sig dock snart, och slog så oförskräckt omkring sig med sin knölpåk, sitt enda vapen, alt det blef möjligt för hans raska muläsna att spränga al derifrån i fullt galopp. Detta anfall väckte något uppseende i Neapel, men, till trots af de ströftåg flera militärpatruller, på vederbörlig befallning, företogo, stod del icke till att upptäcka ett enda spår efter dess: Snapphanar. Pietro, häraf lugnad, hade snar glömt denna fara, och trafyade 5 dagar derefter ater som tillförene till San Georgio. Ingen tänkte efter några veckor mer på hvad som söre fallit, och Pietro återvände hem en gång förs! då natien inbrutit, emedan han alltid hade si svårt att skilja sig från de sina. Han passe rar det farliga stället, och glad att hafva und sluppit faran, ilar ban sjungande hålvägen uppför. knappt har han dock nått höjden af er bergskulle, hvarifrån man redan kunde se ljusen i Neapel, förr än ett skott smälde från de bredvid vägen liggande buskarne, och 5 eller 6 resliga karlar rusade emot honon med framsträckta bössor och blanka dolkar, mer innan de upphunno honom, sporrar han sir mulasna och sätter af i full carriere. Förs när han väl kommit in i Neapel, börjar har att fundera på hvad som passerat, och kar då icke begripa, huru 6 banditer, som likvå i allmänhet äro de bästa skytter i Italien, ic ke kunde träffa honom med deras bössor, oc! än mindre hvarföre de icke kunde taga fatt p