Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1844, sida 1

Rosaura, hvilken senare alltid sorblef dyr för hans hjerta, men ingendera af dem hade han sell. bå begålvo de öfvergifna och glömda varelserna sig åstad och drogo till Neapel, hvarest de icke träffade Pietro hemma, men bålo hans betjent så länge, tills denne förde dem till honom. hetjenten trodde sig icke hafva gjort illa häri, då det äldre fruntimret kallade sig Vietros moder, och det yngre hans syster. Pietro var i sanning förtjust. Han kunde icke slita sig ur armarna på dessa trogna, tillzilna själar; tusende frågor svåsvade på hans läppar, ty bela hans ungdom stod med ens för hans blickar. — Goda moder, hvad du dock ser god ut! sade han och tryckte henne till sitt bröst, och derpå omfamnande Rosaura, utropade han: mir dyra harndomskamrat, ack hvad du har blifvi skön! På dina kinder ligger lisvets vår, och ur ditt öga talar oskuld och rena seder. C var mig tusende sinom tusende gånger välkom: men! — Så jublade han den ena gången el ter den andra, och sedan han kysst sig trött och bett Markisinnans förtrogna att föra gum man och Rosaura i ett al rummen på undrhotten och der imellertid undsågna dem, 10. han afsked af dem, för att recommendera si Ihos frun i huset, ty nu hade den hjertlig ynalinzen icke sinne för någonting annat, år sor sin moder och Rosaura. Med kall min emottog honom Markisinnan som från ett fönster hade varit vittne till ut brotten af hans glädje. Med ett bittert dra kring munnen och sväfvande på målet frågad