Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1844, sida 2

sverskans retande behag. En angenäm dröm syn tes sysselsätta hennes själ, ty ett ljuft leend Isväfvade på hennes läppar och glädjedrucke prässade hon den silkeslena handen mot sit bröst. I stumm beundran stod Pietro försänkt oc betraktade med druckna blickar förtrollerskan fägring. Han ville skynda ur salen, för att icke störa hennes slummer, när Markisinnan plötsligen uppväcktes al en kyss, som hennes sällskapsdam tryckte på hennes panna. Rodnande emottog kon den dyra vännen, hvar bild hon nyligen i drömmen hade omfamnat. Glad nedsatte sig Pietro vid hennes sida. — Jag har stört din ro, sade han och strök smekande lockarne ur pannan på henne, ocl du är sjuk, behöfver kan hända den slummer, ur hvars armar min närvaro sliter dig? — Slumren kunde aldrig vederquicka mig så mycket som din närvaro, svarade Markisinnan, och lade sin arm på ynglingens skuldra. Jag vaknade blott, för att se min dröm bild förvandlad i en ljuf verklighet. Jag drömde om dig, min Pietro. — Och mig hånryckte din hulda bild då du sos, svarade Pietro, Min trängtan dref mig ut till dig, ty det blef mig för trångt och för qvalmigt inom stadens dystra murar. Du är väl dock icke farligt sjuk? — Ack nej! hviskade bon passioneradt, och i det blickade den sköna. mannen i hans stora, vackra ögon, läspade hon, och hade jag verkligen verkligen varit det, skulle din anblick återgifvit mig helsan. (Forts.) — —