Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1844, sida 2

0-DAi c— ——————— — Aldrig! ropade Margaritta, och drog den älskade sonen till sitt bröst. Aldrig skola de skilja dig från mig, dessa främmande hjertlosa menniskor, för att föra dig ut i vida verlden, en osäker lycka till mötes. — Bry er icke derom, min mor! ropade Pietro, lösgörande sin hand ur hennes. Jag är bestämd till stora ting och försynens hand är det, som fört dessa Signori till vår hydda. — Mina ädla Herrar titta dock nu in i vär arma koja, på det vi må blifva ense, och ni mågen lugna min mor. De inträdde i den låga, nedrökta stugan, byar! månens silfverstrålar knappt förmådde intränga genom de tränga sönsteråppningarne. Nidt i stugan stod ett af murkna sålstolar omgilvet stenbord, och derpå en kruka utan öron samt quarlesvorna af den torftiga astonvarden. I ena hörnet var bredvid en hop siskredskap öfver mossa och rishalm utbredd en matta, som tjenade fiskaren till sofstålle. En gammal, ur groft virke tillhuggen, och af rök nedsvärtad Gudsmodersbild stod bredvid en gammal, söndrig legendbok på en hylla å väggen, och bildade en sållsam contrast med en blank bossa, som hängde vid sidan. Pietro bad srämlingarne sätta sig; Rosaura upptände imellertid ett bloss, hvars matta sken ännu tydligare visade det elände, som rådde i den förfallna hyddan. Ett krus vin, som Fabio låtit medtaga från värdshuset, stod, för första gången på länge, på det torftiga bordet. — Se, mor, så kunde du alltid ha det,