Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1844, sida 2

liga örlaket Jntes blott föga kunna skydda dess invånare för väderlekens åverkan. Margaretha hade med ängslig otålighet afbidat sin sons återkomst. Hon satt nu vid den uppgångna sullmånens strålar framför dörren ill sin koja, och kastade allvarsamma, vemodiga blickar upp till den stjernbeströdda him meln, till hvilken hon i sin frombet satte al sin tillit. En tår tillrade på hennes kinder och andäktizt knäppte bon händerne tillsam mans ofver det bekymmerfylda bröstet. Vic hennes sida satt en blomstrande, 46-arig flicka och sjöns, med det sköna, lockiga husvude stödt mot den gamla, en from sång, hvar: upplyftande toner högtidligt sorklingade mec sofeens susning i den kyliga, töckniga luften Bullret de kommande gjorde uppskrämde begge — Pietro kommer! ropade Rosaura, och hop pade den kommande till mötes Men hurt förskräcktes hon icke, när hon vid hans sid varsnade de begge besynnerliga gestalterna, son i månskenet framskredo som demoner bredvic honom. Darrande sjönk hon till den esterila de modrens bröst, och lugnade sig först då när Pietro betäckte modrens och den älskade kinder med kyssar. — Hvad vilja dessa fremlingar så sent ho oss? fråga de Margaritta, och gaf korgen, som hen nes son lemnade henne, åt Rosaura. — De villa göra allas vår lycka och mig til en rik man, berättade Pietro. be hafva äl minstone lofvat det om jag ville fara med den Itill Neapel.