Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 februari 1844, sida 1

— Del är visst bra, invände betänkligt tvillaren, men! — Ilad för men? Inga men, derom är oss emellan icke fråga, fortsatte den lille., halst på skämt, halft på allvar. Vi hafva 4 goda ögon, till trots af era briller som pura tillgjordheten kommit er all begagna, och jag är Maestro Frazzolino, som ganska väl vet hvad som låter göra sig af en frisk strupe. Vi äro här i den berömde Santinellis födelseort, och det vore vål djetvuln, om jag icke skulle finna någon, som motsvarar våra ooskningar, luften år här ren, trakten underskön, barnen frodas som maniler, och röster finnas här, ja, min vån Fabio, röster, de aldra herrligaste man kan förestalla sig. Jag, fortlor han ester elt kort uppehåll, hvarunder han hämtade andan, jag mäste känna och förstå det, Maestro! derföre garanterar jag er också för en lycklig utgång af värt förelag. Men tviflar ni ännu, så, vid den helige Thomas af Aquino, min skyddspatron, utförer jag det allena, och ni fär se på och stryka er om munnen, när jag för med mig till Neapel en rask och dugtig pojke, och lyckan efter ett par år bereder mig det herrligaste leben. Neapel behöfver en Tenorsångare, San Georgio är orten, hvarest vi kunna finna honom och dermed punkt. Maestro Fabio svarade ingenting häruppå, och hans tystnad innebar ett slags medgisvande, såsom det ock tyddes af Frazzolino. Maestro Fabio hade varit kapellmästare och sångare i Neapel, men hans ålderdom och vidriga öden hade beröfvat honom en det af sitt välstånd. Med bekymmer motsåg hen sram