Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1844, sida 2

-JADLADU ———— — — — — Hon är ett barn, Noäl, och du måste förlåta henne. — Vore jag öfvertygad, alt hon en enda minut fullkomligt uppfattat min känsla.... aldrig. — Således är det bättre, att hon först lär förstå dig. Hvad ärnar du göra? — Det som har blifvit mig antydt . . . bestå eldprofvet! En tystnad så hemsk som i grafven inföll Raleighs forskande blickar hvilade på hans vän? anlete. Med en stolt rörelse vände sig Byron bakåt öfver stolkarmen, gnistrande blickar kastades från hans ögon . . . . Här knyts ledtråden i vår lilla berättelse tillsammans, för att af oss, i händelse af en uppmuntrande anmodan, äter lösas upp i en annan berättelse, och då fortsättas med hela den värma, som tillkommer en trägen Autor, hvilken sträfvar efter sin publiks bevågenhet. Förklaringen af kapten Grahams mystiska antydda gåta, äfvensom sättet, hvarpå Harolds djersve sångare utstått det af honom fordrade profvet, äro påtagligt tillräckliga ämnen för att bilda kärnan till len långt rikare och angenåmare berättelse, så att till och med författaren lifligt önskar, att ju förr dess hellre kunna framlägga den till den zunstbenägne läsarens bedommande. Och Mary? Mary hvars täcka bild så mycket lidit genom den skolmässiga ledningen af vår pensel? Det skulle blifva för oss den angenämaste tillfredsställelse alt kunna förtälja, att barnet, blomman och dufvan mer segrande gålt igenom den andra pröf