Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1844, sida 1

jansvärdaste varelse, lika som du redan länge varit den huldaste, den käraste och dyrbatasto för mig. — Jag är elt barn Noöl, huru kan... — Ett barn! och dermed säger du rätt litet, äfvensom rätt mycket. För att inom mitt brost bringa till mognad en standaktig blidhet, ett gränslöst förtroende i tvisten och söndringen med din familj, då är ett barn, bästa Mary, af osantlig stor betydelse i anseende till hoppet, oåändligt losvande sör sillfsorsigten, men är af en ganska ringa betydelse för lifvet, dess prösningar och för de hoptrasslade svarigheter, som till och med synas, som gåtor fer den visaste bland de vise. Gaf mig än hvarje morgon nya knoppar, så voro de dock om aftonen vissnade eller sörtvinade. Blif ej ledsen derolver, min flicka, det är blott skuggsidan af kärleken till dig, mitt barn. Sålänge du är en ros, skall du tjusa mig, men jag måste försaka, att i stormen, i tidens gungande lopp, kuuna stödja mig på dig. Den blomstrande flickan våxer emedlertid beundransvärdt bastigt upp Juill en smärt hög Ceder, detta skall jag I visst upplefva i afseende på dig. Men det är fram för allt en väntan .. en sorhoppning. För det närvarande är du ännu ett barn, sännu en. ros, en dufva, dock blif ej ledsen stor det min flicka lilla. Men så outsägligt du än älskar mig, och så förvissad jag än år att i dag hafva funnit ett ideal, det högsta för mitt bopp, så är jag dock nästan öfvertygad, latt du ej skulle bestå i tvenne prof, om inom trenne månaders tid härefter förefades dig.. Efter förloppet af deun korta tid, bestar du