nans Ma:ts behielse från reseringsbördan vore önskvärd, kan ej gerna betvislas: och man börjar tro, att H. Maj:t sjelf skall alltmer finna behosvet deraf. Ifrån Regeringen har egentligen ännu icke afhörts nägonling, som kan anses sasom annat — än verkställighet af de redan i Statsrådet under Konungcus sista öfvervaro fattade beslut; men konseljer hållas nu oftare och det torde väl snart komma att förnimmas, att några atgärder al storre vigt företagas. De förhållanden som jag i milt sista antydde, torde dock alltid medföra mer eller mindre hinder för srågornas lösning på ett sullt tillfredsställande sätt; åtminstone synes ännu ingenting lofva något annat resultat. Under det att sälunda mycken tystnad räder från riksstyrelsens sida skadar man just ingen synnerlig verksamhet i hulvudstadens enskilda siyrelse. Osäkerheten på gatorna och i busen för rån och inbrott, forifar; utan att den ringaste forbättring vidtages i säkerhetsvärden med de krafter som finnas. Det ser ut som skulle man nästan ämma lata tillståndet i denna del än mera försåmras, for alt kunna derigenom framtvinga en forökning i medel, som ingalunda synes vara behöflig, om man rätt organiserade och använde den personal och de anslag som, nu finnas. Men slutet af allt blifver väl, att Stockholms Borgerskap, såsom vanligt, far betala; och så vaggar man åter in sig i tron att vadorna för framtiden äro afbjelpta. Att man likväl påtänkt något, synes man baft för afsigt, då, såsom det säges, föreslaget blifvit, att Polismästaren i Stockholm skall åtnjuta Tromans värdighet; men. önskligare hade det varit om man i stället ville påtänka hans instruktion, och en laglig utarbetning af hela polis-institutionens reglementen och ordningar. Ålvenså vore en hättre kontroll och ordning på häktena af yttersta vigt. llär omtalas alltför ofta våldsamheter emot dels afiklagade, dels häktade personer, hvilka nästan äro otroliga, om ej man kände all ingen eamnti Annes i polisens rättegångsordnigg eder häktenas inte organism emot dylika våld; och ibland annat hör man nu en berättelse om en Wermlänning, som shall här på misstankar att hafva olofligen åtkommit elt ur, blifvit i häktet misshandlad, slagen, i flera dagar lemnad bakbunden, så att han i denna ställning måst sofva och söka stilla sin törst, m. m. som nästan ärvergär allt hvad man i dylik väg hört från de råaste tiderna. Att en sådan råhet af myndigheter och tjenstemän skall öka hopens rähet och vildhet besinnas ej. ben ilrägavarande, efter sina polis-marter frikänd af laga Domstol, har genast klifvit assänd till hemorien; förmodligen — för att ej frestas — eller hvem vel? för att aldrig mer kunna — upptäcka och angifva missbandlingen. Å Å