Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1844, sida 1

— ag — ag icke den man, hvilken jag hos dig vill sifva mig ut för, så vore det ovisst om jag hade kunnat förlåtit dig. Du bar gjort dig skyldig till den största förbrytelse, hvarmed kärlek förgripit sig mot kärlek, bade efter min och hvar och en annans tycke, i hvars ådror ädelt Normandiskt blod flyter. Du har rört vid förtroesdets lilja, antaslat det heligaste och oförklarligaste förtroende, sambandet som förenar mannen med qvinnan, qvinnan med mannen. Huru kan du rättfärdiga dig! Mary leg och såg rodnande ned till golsvet. Säg, har du nägensin förnummit det minsta ljud från mig, som rättfärdigar den förfärliga anklagelsen? Har jag någonsin sagt ett ord, som det aldra minsta liknar alldagliga lilvets sormåtenhet? Har jag någonsin vågat en blick, som har kommit dig alt rodna eller att tystna? Lag i mitt löje, låg i yttringen af min fröjd och glädje i allmänhet, en ton som kunde mana fram din rädsla. Männe min själ icke är fullkomligt fri från det vanliga stoj, det vanliga jubel, som sårar känsligare nerver, Ijar du sett eller hört något dylikt af mig? Mary teg. — Du tiger stilla? kan du ej oller vill du icke svara? Jag tror det förstnämda. Men ef blott en gång bar du, efter vär bekantskap, sett mig fatta din hand. med tillgifvenhetsbevis dröja quar under dina blickar; blott den störande omgisningen tätt bredvid oss hindrade ju, att jag icke under beundran, dyrkan och förtjusning legat vid dina fötter, för at tillstå, alt du är den ådlaste och den tillbel