Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1844, sida 1

en läng blick, vände sig åt sidan, strök lätt med handen öfver den heta af tunga sveltdroppar glänsande pannan, och sjönk stum ned i samma låndstol, hvari vi i början afvår berättelse funnit honom, tog några handskrifter i handen, liksom om han haft afsigt läsa dem. Mary, stod böjd, nedslagen i er bedjande ställning framför honom, men han såg det icke, eller ville icke se det. Sedan hon länge fafängt längtat, att han skulle se upp från den tysta sysselsättning, hvari hon efter denna stormande sianesrörelse för djnpat sig, grep hon sig ändtligen an att iilltala honom. De Nol, ni är nu mycket ond på mig! Lorden fortsatte sin läsning utan att låta etöra sig. — Så, farväl dä, Noöll! jag var för lycklig derföre måste du upphöra att älska mig. För alt se sig om efter guvernanten, son ej langt srån paviljongen spalserade med Ra liegh längs hasfshusten, ville hon skynda ut då hon hejdades i sin sång af utropet — Ma ry! — sem mildt ljad i bennes öron. Me ännu mildare stamma ställde Lorden till henn denna begäran: I — Mary, vind om! — — Inom nåera secunder, var hon åter ho honom, lycklig som sageln då han, på sin å iskade husbondes kallelse, lemnar sin träng bur. i Lorden såg henne fogligt i det klara, we likväl skygga ögat, lade sina fingerspetsar p hennes band med de erden: — Marvor