Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1844, sida 1

Mary), af W. Fr. C. Messenhauser. Återigen är vår penna allt för klen för att sildra intrycket af dessa innehållsdigra, fastän nder vissa omständigheter mycket vanliga ord. m än den störste jäfteorm från Borneo hatigt lagt sitt hemska hufvud öfver Marys mjellvita skuldra, och om, isiu rysliga, blixtsnabha kretslopp omkring flickans kropp, den hale snärjt henne till döds; så hade Lorden nom sin själ omöjligt kunnat mer häpna och zripas af en dodslikare fasa ån nu. Med ej indre förskräckelse såg Mary den sörsärliga erkan, som hennes ord åstadkommit på hennes ådelsinte älskare. Och under det hans anete så småningom från sin marmorhvithet vakade till nytt lif, rördes det af convulsiviska yckningar med en sadan hästighet, att det ej orde kunna afgoras, hvilket väsende i ett dyikt ögonblick kunde kallas rysligt, antingen det mtalta odjuret eller den själfulla menniskan. Med en röst, hvilken det sjudande upprörda bloet qväsde, utropade han änteligen: — Mary! Miss Mary! kommer denna ursinniga idå från er, eller har man blott ingihit er den, bar man blott handledt er till den. — Jag er vän önskar, befaller er att tillsta sanningen for ig! — Den kommer från mig sjelf! ljöd den stackars slichans tonlösa svar. — Fran er sjelt! sade håpet Byron efter henne; derpå matte ham Marys gestalt med ?) Se 6. H. o. S. T. N:o 10, 12, 138.