Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1844, sida 1

nary, af WW. Fr. C. Messenhauser. Det gifves ord, som om också på skämt eller i annan afsigt uttalade än med deras sanna betydelse, fylla dens öga med tårar, som hör dem; och så var det äfven här händelsen med Mary. En stor tår darrade i hennes oskyldiga öga, och Byron kunde icke se den, utan att dervid erfara en djup bestörtning: — Kom hit Mary, snälla Mary, förskräcks ej, blil ej onödigtvis blek, gif mig din hand. S... så! min lilla vän, gå nu till din plats igen och hör på mig vidare. Jag älskar dig ej! Kärlek är en förening, knuten till en evig endrägl, till en evig aktniug, vördnad och ömhet; hvar och när kan du finna detta hos mig, som ej äger alla egenskaperna deriill. Tro dem, min flicka, som säga dig, att jag icke hör till dem, som födas för att vara ömsinta och trogna! — Noöl, elake Neöl, huru kan ni tala så om er sjelf? — Huru? jag är mycket för högmodig, att säga en osanning, ech sedan jag beträdt den banan, hvars lysande mål förleder mina sinnen och mitt hjerta, så säger jag rent ut, allt det nedriga jag tänker, allt det gemena jag har i sinnet, allt det illpariga, skändliga och demoniska jag har för ögonen, skulle jag än i följd deraf förverka lycka, lif och ära. — Bysligt! — Tycker du det, min flicka lilla? jag ock ) Se G. H. o. S. T. N:o 10, 12, 13.