Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1844, sida 2

VV VA s—— Bg— — bu har ej gjort mig något ondt, Mary, det vet du. — bet måste likväl vara så; ty om ni älIskar mig, och icke vill besoka mig, så har jag visst sorolämpat er. — — Du vill missleda mig, Mary. Det år beIstämdt. Du mäste ej vara den engel, som du synes vara, om du med öfverläggning kunde genom något förolämpa mig, och jag skulle icke kunna älska och värdera dig med hela mitt hjerta, derest jag icke kunde förlåta dig allt. — — Jag tror er icke. — — Du bar ingen orsak deriill; jag gilver på intet vis en försäkran, ett obetänksamt ord, och min tacksamhet mot dig är af en så gränslös beskaffenhet, att ej något sel, hvarigenom du möjligtvis kunde förbrulit dig, kan vara nog visligt för att afnöta en enda lusendedel af dess tillvaro. — Verkeligen? Men det bevisar ni mig just icke på det bästa sättet. Noöl! Su på mig! Hur ni ser ut! gode Gud! Dödsblek af vrede, raseri och inre sinnesrörelse! per står er middagsmåltid ännu orörd på bordet. Ni har icke ätit och på eder klädsel ser jag att ni icke sofvit. Hvilken förfärlig vredesgalla döljes icke inom er! Man skulle ej kunna tro det, om man ej sjelf såg det! — Men tro det nu, Mary, då du sjelf ser det, och tag dina försigtighelsmålt, alt icke min vredestalla må förderfva dig. — — Ahl för den kan jag vara trygg, ty för len behöfver jag icke hysa någon oro. Lugnt kan man sofva i lejonets bur, blott man är dess ilskling.