Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1844, sida 2

ka om dig; ty man kan ej taga af och på en sod caracter, liksom man ömsar om en rock, i dag svart, i morgon kvitt. Du bar retat dem, man ville vederzällla diz lika med lika, man ville sara dig och man har lillsallighetsvis upptäckt din omtålizaste sida, och ju häftigare din smärta är, desto naturligare tycks det vara, alt man skall skynda all lemna idig upprättelse. EE — Tror du det? Jag litar icke derpå. O! — Utbrast han i en vandsull ton, och lade högra handen på hjertat liksom om han der inom önskat dämpa en flamma. — O! om min boning vore i en obebodd, ödslig trakt och måätte der milt sällskap blott vara en buld genius, så alt jag ej behosde hata, ej älska nugon annan än honom ensamt, och der jag ej mer behofde tänka på menniskorna, deras inconseut: deras småakliga sätt alt vara. Hastigt stod han stilla, och de stora dystra ögonen sände ljungande blikar genom lustrymden utöfver den gröna stranden och de omätlisa vågorna. — Ni elementer, hvars vilda hot förädlande ilar igenom mig, lrän er milda eller sträfva slåht har jag hämtat en näring sadan, alt alldrig Roms, Athens eller venedigs odödliga underverk lemnat mig dess like... kunde ni förläna miz en sådan genius, en sadan ande; månne det vore så vanvetligt? Nej de andar som oss omgijra, De sällan långe när oss blifva. Hans röst, som utlalt de sista orten allt lågare och lågare, tystnade helt och hållet och