skola samla den studerande ungdomen omkring sig: till den tid, hvilken är den skönaste i lilvet, skall jemväl soga sig det varaktigaste minne om en från broderlandet medfard andig exendom; — vid universitetet skall inrättas er lärostel fer Svenska spraket och litteraturen och vice versa. Rationalileterna skola salunda lära att känna hvarandra, de skola bevara deras sjellständighetshänsla, men denna känsla skall blifva genomträngd af en annan, af den att vi hafva samma ursprung, att vi äro medlemmar af samma familj. Pros. Schould har utialt sig på samma sått i Dansk Veckoskrilt: Det bör dragas försorg att ytterligare aflägsna alla hinder, som i bohhandel och föreningsmedel, och i bristande kunskap af dialekternas ezenheler, lizsga i vägen derför, att de trefolkslacens lilteratur kunde blilva en, och saledes med en låseverld af 6 millioner växa i kraft och omsang. Man bör strätva derefter, att ej blot: naturforskare, utan jemväl historiker och andra vetenskapsmän samlades till omsesidigt meddelande och understöd : att det blefve allmänt att de trenne landens universiteters studerande begagnade hvarandras universiteter och öfriga lärda anstalter; att lärare från det ena landet kunde mera än hittils varit fallet, uppträda i det andra. bet skulle verkas derför, att förbindelserna också i materielt hänseende blefve tätare, arbetas på en tåtare utvexling af landens naturoch konstprodukler, och dermed också på en tätare bosättning uf det ena landets innevånare i det andra. — Dessa strålvanden skulle icke vara — utan politisk betydelse: ty fölken skulle derigenom vinna i styrka, och nogare sammanfogade i andigt hänseende, skulle de med större kraft strida mot den cemersamma fienden, om de skulle kallas dertill, och göra det omöjligt för frammande makter eller vilseleäda furstar att sörma dem strida mot hvarandra.? Stiftsprosten Tryde vuradeisiu föredrag: Hvad är det man vill? hvartill uppfordrar man det Danska folket? Först att samla siz att skada fast och lugut omkring sig; att erkänna det sorhallande hvarunder det betinner sig, efter dess sanna beskaffenhet: att ej dölja for sig sjelf, hvilka följder, efter tingens vanliga ordning, miste intrada; att väcka sig sjelf till medvetande deraf hvilka dess egna anlag äro, som det har att odla, och att lita det vara sig klart att nationalitet i dess sanna betydelse utvecklar sig ej hos ett folk af sig sjelf, likasd litet som personlighet hos en enskild, utan att dertill behöfves en viss uppmärksamhet på sig sjelf, ett erkännande såväl af sin egen begränsning, som al sin förmaga, ett hållande på sig sjelf och på silt eget, utan ängsligt och säkerligen otreflizt alspärrande mot inflytandet af det trämmande: och detta forhallande mäste visa sig såväl i solklifvels praktiska som theoretiska sida — Ven hvad vi, för det andra, önska att uppsordra folket till, på det att dess nationalitet mi komma till sann och fri utveckling — är, att tråda i en närmare innerlig andig sorbindelse med de tvenne andra skandinaviska nationerna, att tillväsabrivga denna genom att fråmja hekaniskapen mel hwarandras listeratur och honstprestalioner, stifta vetenskapliga journaler, som omfatta hela skandinaviska litteraluren, varda och nära öppen gåstvånskap, föranleda sammankomster i vetenskaplig och industriell riklning. — Således skall en andig enhet, som dock, på elt organiskt sätt, bärer den konkreta milheten af särskiltheterna inom sia, bilda sig, och utan en sådan skola endast dåe skandinaviska folken erhålla en balf och ensidigt utbildad nationalitet, intet af dem uppnå de ädlare folkstammarnes bestånimelse, som är, att hvar och en al dem, i sin ordning, om den ej af brist på egen inre kraft upploser sis och förlorar sis i en annan, blifver den folkstam, hvarigenom menniskoslägtet lyfter sig till en ny utvecklinasgrad. Ålla skandinaviska stammar hära inom sig brodden ill on narionalitet, genom livilken ett nytt andigt element han inträda i denna utveckling, — men visst är det, att denna brodd ej kan utveckla sig, om ej de tre lolkstannnarne sluta sig till hvarandra. Här har man trenne hedersmåäns ord om såättet, hvarpå det bör verkas. De hysa om mycket skilda åsigter, äro äfven, i slera hänseenden, politiska motstandare, men på lika sätt äro de fattade af den nationella idgen, på lika rätt söka de att förverhliga den. Sannerligen hvad der är antydi, ger tillfälle till en vidtomsaltande skon och fruktbirande verksamhet, utan att det behofver uppstå frågor, som kunde medföra strid i läcret till glädje för den gemensanma fienden. Genom sympa