Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1844, sida 1

het förbjöd i mig alt: svara på beskyllningar, som. om de voro grundade, skulle förmå mig alt på ögonblicket lefvande begrafva mig inom ett Trappisthlosters murar. — Din stolthet, Gordon, din stolthet! — Den är den bästa delen af mitt eget jag, den ashaller mig från alt begå tusentals därskaper, ja, kanske tusentals laster! Du känner att jag icke som en hemsynd vårdar och närer det der löjliga dumdristiga högmodet, hvilket önskar en chinesisk skiljomur för evigt uppstaplad mellan sig sjelf och andra; utan att jag hyllar den eldiga passion, som liksom en sporre äggar mig att hastigt klättra upp till de höjder, der, enligt den allmänna tron, de ådlaste och mäktigaste bland menniskor mötas. Nedböjd i stoftet vill jag icke, kan jag icke lefva; det låga alstrar alltid det föraktliga, det höga alltid det herrliza. Uvarföre lefver jag tarfligt som en Lacedemonier, då jag ganska väl förstår mig på en Epikures lensär Uvarföre vänder jag mig kallt och liknöjdt bort från skönhetens drottninsar hos Almaks, hos Lord Holland, hos Landsdowne och bos flera andra, samt fäster mig med en hyllning och beundran, som jag nästan kan kalla dyrkan, vid naturens, sedlighetens okonstJade barn? Ulvarföre skall jag aldrig, skulle det ock kunna rädda mig från skam och vanära, tortur, fängelse och död, förneka mina handlinsar och dess inre motiver? Kan du besvara mix dessa fragor? Stolthet är det, stolthet, den jag älskar så outsägligt derföre, att den är in nerlia are förbunden med mig än klingan vid fi Slet på svärdet. Af stolthet steg Delorges ned : Iden åendtliga läperafven, för att npptaga hand