Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1844, sida 1

RNäary ), af IV. Fr. C. ZlessenhauserRedan vid de sista raderna stod Lorden upp, och det bittra intryck, som en iillrättavisning af en så sträf beskaffenhet åstadkom på en person med hans stolta karakler, sväfvade i dystra moln öfver det bleka anletet, under det han med den högra banden på hjertat med eldiga blickar mätte soremalen omkring sig. — En skarp epistel! — tog Baleigh till ordet, oviss i hvilken tonart ban skulle fälla sitt omdöme. — Det bästa vid bela skriften är, att dess gemensamma författare om atta dagar för länge sedan glömt bort den, sedan den saagen blilvit förslöad, som en gång kallat den till liss. — Men destomindre glömmer jag den — svarade Lorden, sammandragande läpparne. — Jag nekar — sade Raleigh med samma oförändrade sogliga, milda ton, — jag nekar ej, alt ett anfall af dylik beskaffenhet äfven shulle hetsat min medfödda phlegma till någon vrede. Men hvad betyder det alt vara misskånd bland personer, med hvilka man dauligen blisver mera införlitvad , och hvilka man dagligen kan bevisa sin innerligaste tacksamhet och erkänsla? be inse likväl snart det rätta, och bedja rätt hjertligt om ursäkt för det begångna felsteget. — Du förutsätter en händelse, som hvad mig angår är ganska tvifvelaktig. Om jag nu föraltade, rent af fullkomligt föraktade att blifva närmare införlifvad med dem? Om min själs stolt) Se fi. II. o. SAT. N:o 10.