Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1844, sida 1

Cherubino och Celestini.) (Af Alexander Dumas). Då fortsattes kampen för dolken, då banditen sokte med foten nedspjerna den i afgrunden, Andre, att bemäktiga sig den; men för vinnandet af såväl den ena som den andra afsigten, mäste dessa tvenne män närma sig kanten. Tid efter annan kastade de gnistrande blickar på svalget, hvilket de begge så omärkligt kommo allt närmare; derpå, utan att säga ett ord, utan att utstöta en hotelse, samnade de hvarandra ännu våldsammare, så att hvar enda led och muskel i deras kroppar spändes. Slutligen såg det dock ut som Andrå skulle ända till slutet behålla fördelen öfver sin motståndare, hvars strupe han i denna momang krammade med ena banden, i det ban med fingerspetsarne på den andra nästan rörde vid dolkskaftet. Efter en ytterligare anstrångning lyckades det honom att få tag deri. Nu sag banditen alt han var förlorad, men, tänkte han, skall jag dö, så omkomme min fiende med mig. Ilan satte då, helt obemärkt för Andrö, sin fot mot klippan, och, i det ögonblick dolken blånkte öfver hans bröst, spände han ut benet som en ljeder, och Andre, som låg på honom, kände sig nedrulla med honom i svalget. Ett förfärligt skri genljöd: det var en förbannelse af dessa begge män, deras sista farväl till skapelsen. Banditen och soldaten rullade icke längre, utan foro genom luften ned åt botten af brådjupet. Ett annat skrik besvarade detta: Jacomo var ) Se G. II. o. s. T. N:is 150, 151, 1, 2, 3. 4, 5, 6.