Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1844, sida 2

tjugu år högt ölverklagats, att Svenske män uti konungens Statsråd kunnat visa sig så svage så litet män af sann ärekänsla, att de, efter satt halva gemensamt varit öfvertygade om ett söreslaget besluts skadlishet eller orättvisa , likväl medverkat till dess verkställande; och vid sista Riksdagen har Rikets Ständers Konstitutions Utskott gjort välgrundade anmärkningar häremot. Men i nagra fall har man, å andra sidan, haft åtminstone ett svepskäl, nemligen, att beslutet icke så påtasligt varit i strid med Rikets grundlagar eller allmän Lag och laga stadgar; och som Regeringsformen endast ålägger föredraganden, att vägra sin underskrift, då beslutet är grundlagsvidrigt, har han kunnat dermed , till viss grad, undskylla sig. Ja! de halva funjnits, som varit nog svaza alt anse Konungen berättigad till att ålägga eller astvinga den föredragande dess kontrasignation , deräst han ej kunde ådagalägga beslutets bokstafliga stridighet mot grundlagen: ett påstående, som är så mycket orimlizare, som många regeringsbeslut, hvilka kunna vara stridande mot grundlagarnes bokstaf, möjligen vore mindre skadliga för allmänt och enskildt väl, än tusendetals andra, hvilkas stridighet emot sanning och rätt icke kan finnas i sjelfva bokstafven af en skrifven lag, men derföre likväl klart framstår i lagens anda och mening. I det här ifrågavarande fall, är detta mera påfallande än troligen i något föregående. Det är nemligen icke möjligt, att i Regeringsformen finna en bokstaflig föreskrift, om huru I konungen skall besluta angående Kyrkohemiman i allmänhet eller de Halländske i synnerhet; lika som ej heller i grundlagarne kan sökas bevis för kronans eller kyrkornas anspråk på dylika gods. Men det finnes deremot i 2 16 Regeringsformen, en allmän föreskrift, som vid detta och andra dylika tillfällen berättigar en söredragande, att vägra sin kontrasignation, så snart han finner Konungen förgäta de pligter som IIonom i detta lagbud åläggas. Deruti såå:es nemligen: Konunzen bör rätt och sani ning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda. ingen förderfva eller fördersva låta, till lif, ära. personlig frihet och I välfärd, utan ban lagligen förvunnen och dömd lär, och ingen afhända lita något gods, löst eller fast, utan ransakning och dom, i den ordning Sveriges lag och laga stadgar föreskrifva I Vid intet tillfälle kunde en rådgifvare, med känsla för sin pligt, haft så stor anledning att låberopa zrundlagens vackraste bud: det bud, hvari från Svenska honungadomets äldsta tider uttryckts det begrepp som det laglydiga Svenska I folket utbildat om sina lagkronia Konungars I skyldigheter. I delta mål, som rörer omkring 1800 abo-samiljers rätt, att såsom Svenska Kronoåboer besitta sina fäders jord, emot utgörande jaf stadgade utskylder och onera, och att siledes licke lemnas till sköslings åt snikna prester och kyrkoförvaltningar, deri har lögnen och oråttrisan si länge drifvit sitt spel, att det nu var I Rådets pligt till att upplysa Konungen, det llans I Majestät icke mera, såsom år 4830, kunde eller borde ställa Thronens anseende i origtig dager, zenom sorklaringen, att allan sjelf noga prosvat lagligheten af kyrkornas ansprabhy; de hade bordt föreställa Hans Majestät, att de obestridligaste bevis, genom allmänna och osseniliaa handlingar I blifvit, sedan den tiden, sramlazde inför Rikets Slander och Rikets Embetsverk; och att Hans I Majestät blifvit bedrazen, genom de åren 1819, :1823 och 4826 vid föredragningarne gjorda uppsgiler. Rådgifvarne hade bordt säga Konungen, jalt hår nu vore fråga, bokstafligen, om att utan kransakning och dom afhånda ett talrikt antal medborgare deras egendom, som de ägt och äga rättighet att besitta, son efter fader och hustru efter make, men som genom ett maktspråk blisvit dem betagen: och att således här inträdde det fall, då Konungens rädgifvare, redan tillräckligt sorplislade af Rezeringsformens anda och mening, äfven i dess 46 2 fann det ultryckliga fon för en föredragandes pligt, att vägra kontrasignation till ett sådant beslut. Så hade, jag vågar ännu en gång upprepa det, hvarje man med stark och lefvande känsla af sin pligt såsom sin konungs radgikare, handlat, om än ban derizenom skulle sett sig hotad att med hustru och barn gå armod och behot till mötes , i fall den Kongl. hämnden kunnat gå så längt, att vägra honom utbekommandet af sina loneinkomsler, intilldess Ständerna hans förhållande pröfvat. I det stället lära vi nu få se en kontrasignerad ny förklaring öfver hvad en Bearnesare anser