Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 januari 1844, sida 2

han varögonen på dalen, förrän ef den fördömde öfversten på samma stälder han svurit äter inställa sig hos honom : kikaren hell han riktad på berget och bredvid honom stod den tjocke doktorn. På den rö; översten gjorde när han säg honom, i Antonio att han var igenkänd, ty kikaren räcktes åt regementsläkaren, som i sin (ur tillade deri och nickade med hufvudet, liksom för att säga: ni har rätt ölverste; det är min själ han. — Ja, ja, ni har rätt sade Antonio för sig sjell; det är han, det är det nötet, det är den dumbomen Antonio. berefter betraktade han med en synnerlig uppmörksamhet de vackra träden som omgåsvo sruppen, hvilken så ihärdigt bekikade honom, och sragade sig sjelf hvilket han borde välja för alt deri dingla med det största behag. Han stod försänkt i sina djupaste tankar, när han kände nagon slå sig på skuldran; hastigt vände han sig om och såg kaptenen stå bakom sig. — Jag sökte efter dig, sade Jacomo. — Mig, capilano? — Ja, det är din tur. — Min (tur? sade Antonio. — Ja, visst, din tur. — Och hvad skall jag då göra? — Gi elter lissmedel. — Ahl — Fort, skynda dig, sade Jacomo; du ser vål att dina kamrater vänta på dig dernere. Antonios ögon följde den riktning kapten ut