Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1844, sida 2

— Det är ledsamt att du kommer så sent, annats skulle du spisat middag med oss. Anionio svarade att han ätit innan han lemnat Fiansosernas läger, så att ban icke var hungrig och gerna kunde vänta till dagen derpa; för ofrigt, tillade han, måste här icke vara så godt om sodhiftarne, och derfore ju senare ni sar en ätare till desto bättre Jacomo gjorde en aåtbörd, som kunde tolkas så här: vi lelva visserligen icke i osverflod, men vi hafva dock det nödvändiga. Antonio hade väntat sig ålerse sina gamla kamrater heka, magra och uthungrade : linet derifran, återfann han dem lisliga, muntra och raska. Maria var, som alltid, fytliz och frisk, hennes barn hade icke heller lidit; Antonio hade trott att de endast födde sig af rötter och vilda frukter, och, kastande ögonen på platån der de camperade, såg han ben som visst voro rengnagade, men då de voro genaga ic, så hade der ju varit något att gnaga. sjvar detta kött var kommit ifrån, det var en sak som han icke kunde begripa. Ett ögonblick hyste han den tankan att någon herde i nejden hade communication med banditerna på nagon lönstig, en underjordisk eane till exempel; men tänkte Fan straxt, fanns det en vig dit, så kunde man ju gå samma väg bort; och om så var för hallandel, sa skulle det sannerligen icke roat Jacomo att tolf hela dygn sitla der på nakna klippan som en tupp på en kyrkspira. Huru ban än ville fundera, blef let honom dock en oh rklarlig gåta huru lermed hångde tillhopa. (Fortsättes — 2——