Titteratur. vår lidnina ej caentligen är något liiblad, kunna vi dock ej underlata all nämY par ord, da vara förnämsta sbiiflstallare eller skriltställarinnor uptrada på den litterära arenan, och dertill rakna vi med ritta dem, som i ar prydt vara iufhord, såsom Mamsell. Bremer, hriherrinnan Ruorring och de som sinnas samla ie, bade i konterfej, sacsimile och viltra alster, i cen vackra Norelstjernan. Vi vilja alllsa börja denua lilla tevue i den ordning, vi hår uppraknat dem, och först siga ot par ord om den förstnandas: Pazrbo Det är, som sanligt af denna hand, en alskelia s reterlse och formen behagzlig och oriai ty H man otta sett episoder i böcker, hehandlade scsem dasbechker, har dock knap: ast nigger hort demon om hel bok i denna form, som vis-erli en i sie sjelf mem ten år den tt taste och den som sänser hors. storsta srihet; men som ocksi al Mamsell Bremer eilifvin behandla I opr et hgst behagligt och tilltre sot llande söt fondelserna oro inanga och fi, allt sem man vill ta det, men i det bela alltfor vanlisa och y siat framstelda, för att lampa sis till ett utterligare raolererande, och Pers-nerna, särdeles de som egentligen alllieles intet hkalva alt söra med höpdelserna, allifar urenga, för att: i denna horta anmälan hunna anseras. Alla karalerer äro imellertid rikligt och konsetjvent tecknade, s(varfar man äfven sföljer dem med intresse ifran sjelf:a Da bok-skrifvarinnans. Froken Seplie Ädeluns, till llerrarne Hrarantlers, med sin al eder kryddade hundetsarion. latressantast aro likval onatoörligivis husfvtuspersanerna: Fröken Udelan, hennes styfmor, och halfsyster, en wln Selma, det värdiga sförem dlet for hennes omhet baron Lennarlsson, Flora och hennes ferföljare S:t Orme samt den oriinelle, under den åhta sj mansytan, sr sinhanslize 01. verste Bremer. Hvad som är litet led-an t och : just ej hörande till god, om ocksi till sin ton, äro de mensa mwinammen, sisom Crefvinvan Luna, Alexander den Store, o. s. v. som ai vas nå stan alla f. rchommande personer. Stilen är sar öfrigt. eter vänligheten, högst und rhallaude och, som oss synes, alldeles intet för mycket docerande, blott så mycket rellekterande och mediterande, som är naturlid i en daglioh, blicken, som denna dagbok Jater Usaren gora i menniskosjden och hjertat, år djup och sann, oc: vändelsernas upplösning mera tillivedsstältande. än man i början shulle halva trot: möjlig. Läran, som froken Philosoplia (sonn DagboLs-ShrifLarinnan sjelf kallas) tycks gifva oSs, är: var val vis, men ej för vis. — Al man 4j fir reda på hennes fordna oden, sika litet som På huru det slutligen varv med Flora och S:t Orme, det ser man val ej räkna så noga med en Daabob, som om det vore en roman. Bpisoden om den Svartehälda Pyshia finna vi temligen ölverlshndi? och oj alldeles ofverenssfämman ie med fröken Philosophias vishet; men hanske ej oriktigt beräknad på Floras exallarade karakter Alll had man s äiedes skulle! kunna anmärka mot Dagbo!en, sisom egenilig roman, förfaller så snart man botraktar