Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1844, sida 1

flöjel, och, på samma gang fattande tag i hi haren, riktade han den mot den punkten, son han bade så stort interesse alt visa för Of versten. e Åh! ah! sade ösverslen i det han varse blef det betecknade föremalet: deselter, serla! han observerat det ett par minuter, sänkte har hiharen och sade: ja, visst är det en man: men hvem går mig i borgen for att det ic ke är en bonde, som letar efter en forkommen get. — Hvad, ser ni icke, sade Antonio, ser ni iche hans spetsige halt, de slaldrande banden, den blanka carbinen? hall, se der lutar han sig ned för alt försöka om han icke han nedstiga i brådjupet. Det är Jocomo sjell, ty bakom honom är Maria. Ser ni nu? ser ni? Öfversten förde ater flegmatiskt kikar. n till silt ösa; hvarpå, utan att borttaga den, han vitrade. — Ja, ja, jaz ser, sade han. Nå, jag börjar tro alt du slipper att bliha hangd. benna tro tycktes göra Antonio etl oändligt noje llämta hit regements-läkaren, lortfor ofverslen; derpå vände han sig anyo till Antonio med den frågan: hvad skola de få att äta deruppe på berget? — Inlet, var Antonios svar. — Siledes. om de icke lyckas undkomma, skola de antingen gilva sig eller dö af hungen? — Ja visst. — Doctor, buru många d: niska lefva utan föda? Pen till hrilxen denna fråga ställdes var en ar kan en men