Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1843, sida 1

kater och ingendera hade en fyrk att köp bröd för. Den som bar hufvudet upplöste näsduken, 10. lelt af Cesaris oronhängen och gaf det ät kam Iraten. Esfter en halftimme återkom denne mer mat för 3 dagar. De åto och fortsatio derpi deras väg. 2 dagar marscherade de, 2 nätter lago de som skogens vilddjur under en buske eller en framskjutande klippa. Om aftonen på 5dje dagen kommo de till en liten by, som heter Altavilla. Värdshuset var alldeles fullproppadt med kuskar, båtskeppare och Lazzaroner. De begge gossärne singo dock plats i en ännu ledig vrå, lade Cesaris hufvud emellan sig, förtärde deras qvällvard som om ingenting passerat, sofvo lurvis, betalle med det andra oronhänget och begäfro sig åter på vägen några minuter före dagningen. Inemot kl. 9 på morgonen sågo de en stor stad utbreda sig för deras ögon vid stranden af en hafsvik; de efterfrågade dess namn och erhöllo svaret: Neapel. De bade ingenting mer alt frukta af Cesaris följeslagare. — De gingo derföre raka vägen till staden. Ankomne till bryggan Maddalena, nalkades de den franska skyltvakten och frågade honom till hvem man skulle vända sig för att erhålla det för Cesaris hufvud utlofvade priset. Soldaten hörde dem med en allvarsam min inda till slut, sedan funderade han en momang, trök upp sina mustacher och sade för sig sjelf: Det är bra besynnerligt, dessa hår tjufojkarne nå mig icke längre än till patronöket, och ändå tala de redan ilalienska. Det är ra, mina små vänner; ni fån passera!