Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1843, sida 2

ser ett ljus? srågade han gossärne i det han pekade på den mörkaste punkten af horizonten. Gossarne fästade sina skarpa, genomträngande blickar på den utpekade punkten, wmen började snart att skratta, ty, som de sågo ingenting, trodde de banditen ville drifya gäck med dem. De vände sig om för att säga honom det. Rosvaren var försvunnen. De begrepo då att det endast varit en list af bonom för att för dem dölja åt hvilket håll han verkställde sitt återtag. be begge gossarne satte sig igen. Ester en stunds tystnad betraktade de hvarandra på samma gång. ö ö — Kände du honom? frågade den ene. — Ja, svarade den andre. Dessa få ord utrexlade de med låg röst, liksom om de befarade att höras. — Han fruktade att vi skulle förråda honom. — Han är gången utan alt säga så mycket som tack. — Han bör icke vara långt borta. — Nej, ban år för trött. — Jag skulle finna honom, all hans försigtighet oaktad, om jag bara ville. — Jag ock. De begge gossarne sade icke mer; men de stodo upp och sprungo bort åt hvar sitt håll af berget, liksom 2 unga hundar på spår. Ester en qvarts förlopp var Cherubino åter vid elden; 5 minuter efteråt satte sig Celestini vid hans sida. (Fortsättes).