Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1843, sida 1

Hvar i sin stad började då anfalla måltiden, undantagandes de 2 posterna, som tid efter annan vredo på hufvudet och kastade uttrycksfulla blickar på matförrådet som försvann med en förfärande brådska. bessa oroliga rörelser blefvo tätare och hastigare allt i den mån måltiden avancerade, så att karlarne slutligen tyektes snarare vara satta alt vakta deras kamraters qvållvard, än deras fienders bivauk. Under tiden var Jacomo dyster, och man såz att han hade något på hjertat. Plötsligt tycktes han icke längre kunna hålla sig; han for med handen öfver pannan, suckade djupt och sade: — Barn, jag måste berätta er en historia. Ni kunnen komma, ni der, tillade han, i det han vände sig ät posterna: denna tid på dygnet skola de icke våga anfalla oss här. betta var en uppmaning som icke behosde upprepas. Posterna kommo ned och upplifvade något möltiden, som började gå trögt. — Vill ni att jag tar deras plats? sado Maria. — Tack; det behöss icke. Maria smög blygt sin band i Jacomoa. de som slutat att äta placerade sig så beqvämt som möjligt för att höra berättelsen. De som ännu åto drogo till sig all den föda de kunde nå för alt icke bebofva begära mer, och hvar och en lyssnade med ett hos dessa menniskor så vanligt interesse till följande berättelse. — Det var 4799. Fransmånnen hade tagit Neapel och gjort en republik deraf; republiken ville i sin ordning taga Calabrien: Corpo di Baccho! tagå berget från bergsboerna! det var inger lätt sak, isynverhet för dessa bundar till hedningar. Flers tåppra band försvarade det,