Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 december 1843, sida 2

(Insändt). En liten Saga Om en man, som ej säger mer ån han vet. Det var en gång en litea man Som Magnus mände heta Men stort tal föra — kunde han Om det — som han fått veta. Begaf sig så, han nödig var Att utrikes få resa Han då till Guffar bönen bar, Ty värr! till bådas nesa. Jag Gäldstugor och Fästningar I andra land vill skåda, Fly vidare påhelsningar Som hota mig med båda. Dock nyttig jag Er vara vill Och ingen Mig skall dåra På allt sätt jag vill bjuda till Att långa Mannen spära. Kanske också en Tunna full Till hemmet jag kan draga En Rosen-Gumma full med gull Skall alla refvor laga-Det låter godt Var svaret kort. Vi ej på summan pruta Gif Oss en hoar, Ja blott en or Et preterea nihilb. Vi kunna då Hur roligt, hå! I Luren låta tuta. Far så åstad Som hvar man sad Att öfver all verld leta Upp, spåren af den långa man Och hjertat till den fulla hand, — Ej mer ån man kan veta? Men når han nu, i bitter nöd, Ej annat kunde speja, An som var godt, den mannen röd Han måste saken dreja. Vipps får han i ett dubbelt sort Af Fynd, som slumpen kastat. Det lyste som en föstning, fort, Med s i ändan fåstadt. Nu var han lycklig, kan man tro Att säga ha så mycket. Till långa mannens nachdel re så högt uppåt till rygte!