Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 december 1843, sida 2

hustru, som sörskräckelsen dödat. Först mot aftonen fingo vi bemägtiga oss honom och förde honom på den vises besalluing långt derifrån. Och hvarthän fördes liket? frågade jag så lugnt som möjligt. Till Bologna, svarade min reskamrat, i Lazzinis grift. och hvad har blifvit af den vise mannen? Det vet jag icke, svarade han, dock tror jag att han som munk ingick i ett kloster ät hvilket Lauini leslementerat alla sina ägodelar. Jag gick till Bologna i Dominikanerkyrkan och bad på samma ställe, der Eugenia hade knåsallit. Derester utvalde jag mig denna klippa, der ni funnen mig och der jag lefvat 30 är. Och tron ni nu icke, sade den gamle i det hau reste sig, alt jag gör bättre att förblifva i min enslighet. än återvända till verldsbullret, som blott skulle fränrölva mig min bär förvärfvade själaro? Ynglingarne sägo tigande på hvarandra. Åndtligen sade Theobal: uppfyll ert löfte, måtte den barmhertige skänka ert hjerta lugn och ro, och tänk stundom på oss i edra böner. Den gamle välsignade dem och sade: måtte er lefnads bana blifva mindre törnbeströdd än min. Dragen hädaa i frid, och kommen ni äter i denna trakt, så glömmen icke den gamle om han ännu lefver. Härpå skildes han från ynglingarne, som lyckligt uppnadde sin hemort, der de ofta i kretsen af de sina tänkte på den olycklige Franzesko. När de några år senare, på en resa till Italien, åter bestego den ensliga klippan, visade dem ortens herdar Eremitens graf. (Slut). — —