Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 december 1843, sida 1

det möjligt, Mattheo! är det du? Jag sorskräcktes och kunde i min förlägenhet ingen ting vidare svara honom, än: ni tar fel, jag är icke Mattheo. Ljudet af min röst måste förekommit honom något besynnerligt, han studsade och starrblieade på mig. HumP sade han, trådande tillbaka, förlåt min påslugenhet, men eder förunderliga likhet med min vän Mattheo torde ursäkta mitt misstag. Jag stod upp och bad honom taga saken kallt. I samma ögonblick inträdde Negrotto. i Knappt blef han varse främlingen, förrän han, liksom öfverväldigad af glädje öfver ett! H i hans fötter till och utropade den ena gången efter den andra: ISennor! Sennor! känner ni icke igen den Istackars Negrotto? Främlingen syntes vara liIka så öfverraskad som bestört. Huru hänger detta ihop? sade han långsamt och höstidligt, huru kommer du hit, Negrotto? är Matstheo död? Ja! svarade denne, under det heta tårar rullade utför hans bruna kinder, han är död. Hvem är då denne? frågade ban, pekanse på mig, i Mattheos gestalt och klädedrägt? vid dessa ord föllo liksom fjell från Negroltos ögon. HaP sade han, betraktande mig, ija, det är Maltheos drägt. Dröj denna afton hos oss, så vill jag lösa denna gåta för er. Vin intogs och en soupå serverades; Ncgrot(0 passade upp. Under måltiden upplyste han främlingen om allt, och jag ersor till min sorundran och glädje, att vår gäst var em tilli j oförmodadt återseende, sönk