Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 december 1843, sida 1

ord. kåre Negrosto, sade jag i en bedjande ton, vore det iche bättre att vi genast begafvo oss på flykten? Alls icker, svarade han, ealät mig blott få råda. lian kastade nu erus och stenar omkring för att utplana blodsparen, och i det han stack Guiseppos dolk på sig, kaf han mig sin egen, sägande: atag den, Sennor, den kan blifva er nyttig, och hvem vet hvartill. Jag tog dolken och förvarade den, emedan jag häri fann ett bevis på hans uppriklishet. (Horappa berättade han mig sina öden, och på hvad sätt ban blifvit bekant med Pigalli, som. efter m od jag erlor af honom, var anförare för ett band at banditer , hvilket hade sina kunskapare på alla hall i Halien. lluru skulle jag undgå deras förföljelser, och hvad ville Pigalli mig? j Förlorad i dessa tankar, skädade jag dystert ned i trakten at Bologna. Der varseblef jag en trupp rylare, som togo väsen ål skogen, och, Sisom det syntes, ilade rakt på vårt gömställe. Hag meddelade I Legrotto min np plåckt. Men han sal mig till svar: abet har ingenting att betyda. I Kom, hjelp mig blott att skjuta för stenarne och kryp efter mig o I Det var ett sammanhängande stycke af den kamla, nedramlade muren, inunder försedt med en stark jernhake. Vi skoto det med möda for sall-luckan, och strödde öfver allt grus omkring. Derpe: trängde vi oss genom en öppning, som I Necrolto tillslöt med eu passande sten hvilken sor yttermera säkerhet invändigt fästades medl jen regel. Häruppå förde han mig nedför några trappsteg i ett rymligt bvall, hvari dagsljuset blott inträngde genom några, utvändigt omärkbara, springor.