Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 december 1843, sida 2

hetryckt hjerta, och jag begriper icke, Sennor, hvarsore ni icke vill göra oss besked. Han vände sig åter bort mot landsvägen; i detta ögonblick vinkade Negrotto mig med en sofvandes åtbörder. Lyckligtvis förstod jag honom. När Guiseppo åter vände sig mot mig, hörde jag honom sakta hviska: dhan sofver redan. Nu, Negrotto, hvad är din mening?o Denna stod upp, äfven Guiseppo reste på sig. Men i samma ögonblick bemäkligade Negrotto sig den bredvidliggande dolken och angrep den vapenlöse. KUpp! upp! Sennor!o ropade han, i det han brottandes tumlade omkring med Guiseppo, ahjelp mig att tukta den bofven. Jag samlade mina kraster for att skynda till hans bistånd, men det beböfdes icke mera. Rosslande sönk Guiseppo till marken, hans egen dolk satt inborrad i hans strupe. Det började lsvartna för mina ögon. Detta märkte Negrotto. eVånd er borto, tillropade han mig, ase icke på den satan, det bär duger icke för er! Men knappt hade ban sagt dessa ord, förrän jag fullkomligt medvetslös neddignade till jorden. När jag åler kom mig lore, satt Negrotlo vid min sida. åGud vare lofvado, sade han, kalt ni hämtat er igen. Skåda omkring er, luften jär ren och er fiende är borta. Hans lik har jag emellertid kastat i källarn, der mången oskyldig förmultnar. Hys nu icke vidare någon fruklan, jag är bättre än ni kanske tror, ehuru ni dock har orsak att tänka annat om mig. Men denna ort mäste vi lemna, dock icke i dag eller morgon, på det vi icke må falla i händerna på risal, som redan i dag kommer hitio (Fortsättes).