Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 december 1843, sida 1

(Insändt). Thenter. Fregattkapten, Romantiskt Shådespel af Bulwer. Detta stycke, som af Fru Djurstöms trupp gafs för några dagar sedan, hace bort framkalla en tidigare redogörelse än dan nu frumträdande. Vi hoppas dock, alt de fa anmärkningar, vi nu tillåta oss, ej anses vara förmycket efter sin tid. och att äfven de bevisa sanningen af det gamla ordspråket: hvad som är gömdt. är dock ej glämdt!i. Fregattkapten har nyligen blifvit gifven i Hufvudstaden, hsauritran vi hafva hört ampla loford, bade från publikens sida i allmänhet. och fran recensenternas i synnerhet. Och den förtjenar det. Den utmärker sig för enhet och sammanhang i plan, correcthet och conseqvens i kurakterernas uppfattning, natursanning i de särskilta sitvuationerna och, på många ställen. af en varm poetisk glöd, som kastar sitt rosenskimmer öfver den ofta dystra luften. Vill man se tvenne personer af den mest radikala kontrast; den ene med ett sinne, öppet och fritt såsom sanningen och ljuset, ungdomligt svärmande för det goda, sanna och sköra, hjeltemodigt i farorna, och dock villigt att böja sig under en högre styrelses ofta dunkla skickelser; den andre deremot, svart i sina planer, grym i deras utförande, lömsk i insinuationer, otillgängelig för hvarje ädlare känsla, blott lydig den lågaste egennyttas fordringar; så mäste man se de båda: Kapten Norrman och Sir Maurice Beewor. Dernäst framställer sig Violas älskeliga gestalt, öm säsom seusisivan. smyckad med den sanna qvinnlighetens skönaste blomster, lefvande blott i och för en enda idee: sin kärlek och sin tro Lord Ashdale anse vi vara en af de minst lyckade figurerna, oaktadt tecningen af sådana karakterer eljest är förtauarens starka sida. hvilket hans Pelham bevisar, Denna Lord har för litet sann värdighet och adel, är för brutalt trotsig och för simpelt öfvermodig. På slutet deremot förfaller han till en ytterligare grad af resignation, än hvad vi väntat oss af ett så bortskämdt lyckans skötebarn som han. Lady Arundel är en besynnerlig karakter. bestämd af åfverständna lidanden, qvinnlig safänga och gränslös kärlek till sin yngre son. Uppskakande är teckuingen af den vilda strid, som söndersliter hennes inre, a ena sidan föranledd af trotsigt mod, att vilja glömma äldre. obekanta förhällanden, för att ej skada Lordens höghet och lycka. och å andra sidan, af den moderliga kärlekens aldrig tystnande röst, som ock slutligen gör sig gällande. Detta i korthet om stycket. Nu några ord om dess utförande. De spelande personerna gjorde, i det hela taget, sin sak bra, ganska bra. Särskildt vilja vi utmärka H:r Halls mästerliga uppfattning af sin rol. Hans spel var så. träffande natursant, att! man, glömmande scenen och illusionerna, såg verkligheten lifslefvande. H:r Sundström asergaf likasa sitt parti ganska bra. Det torde dock ej vara öfverflödigt påminna II:r S. att bemöda sig om en rakare hållning. och att något moderera sin röst, synnerligast i partier. sadana som de sköna nasurskildringarne. hau här hade att utföra. Fru Sandström var denna afton särdeles inne i sin rol. Att denna var svår, kan ej nekas; likalitet som att Fru S. lyckades i densamma. Fru Djurström utmärkte sig för samma fina och grasiösa spel. som är henne eget. Väl, om vi kunde säga detsamma om H:r Seelig! Men vi måste vara upprigtiga. Han var nästan under den aldraringaste pretention. vi hafva på en skådespelare. Vi kunna knappast tänka oss nägot mera otympligt och fullt af fadaiser. än hans maner. knappt något tölpaktigare, än det sätt, på hvilket han gjorde sina kärleksutgjutelser, eller något carricsturmässigare än utbrotten af hans vrede. Då UH:r S. på sin lott fått ett -å obetydligt uns af skådespelaretalang, som han här adagalade. så borde hav undvika att åtaga sig roler, sädana som den han nu hade, synnerlivast som väl ej brist på sujetter mätte hafva tvin—— 2 FF