Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 december 1843, sida 1

— —l——— — bräckningen, och ur detta skäl vill jag i korthet för er upptepa värt äfventyr. Theobald berättade nu hvad läsaren redan känner. Eremiten hörde på utan att afbryta honom, blott då och då skakade han liksom af förundran hufvudet med silfverlockarne, under det hans blickar hvilade forskande på Theopalds blickar. När ynglingen slutat sin berättelse, sade Eremiten; Xi hafven gjort väl deri att yppa allt för mig, icke allenast för eder egen skull, utan äfven för min skull: Nu masten ni ånnu före gryningen lemna min koja, ty jag befarar, att man skall söka efter er, och jag ville icke gerna att man funne er hos mig eller blott förmodade er hafva uppehållit er hos mig. Iåtom oss derföre snart bryta upp, innan det dagas, jag skall beledsaga er ett stycke på vägep. En purpurstrimma syntes redan uppgå i östern, soglarne började röra sig i buskarne och en och annan flaxade upp; naturen hade slutat dess korta slummer. Låtom oss nu bryta upp! sade Eremiten till de begge ynslingarne, vi äro snart på vägen till der kära såderneslandet. Raskt marscherade Hugo och Theobald vid den gamles sida på den bugtande stigen utför klippan och togo kosan öfver berg och åal hortåt allmänna landsvägen. Här gär vägen till det älskade säderneslandet, sade den gamle, efter en half timmas under tystnad fortsatt andring , Ack, om jag kunde gå med er! lnaä hindrar er derifrån.?? sade Hugo och