Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1843, sida 2

sehlenschläger, Orla Leman m. sl., hvilka med onom klingade och tömde sina glas. BISSENS Saga, Tel. Der er et Land, dets Sted er höjt mot Norden. Det gick en saga i det gamla Norden I mina barndoms dar, den gär der än, Om hafvets kung, om trollen uti jorden, Om grufvans dvergar och om skogens mån, Om harpolekaren, den gamla necken, Som slog sin klagan på guldbarpans strång Om Alfers dans vid klara silfrerbäcken Kring Tomtebissen på den gröna äng. 7 Det gamla land är rikt på gamla minnen Och guld, som ännu ingen menska såg, Som tjusar uti sången våra sinnen, Men ligger ännu der det fordom läg, Ja vandraren kan än i nattens timma Se hvar det ligger — så har Saga sagt — På heden. hvar man ser en fackla glimma, Der går på guldet Tomtebissen vakt. Hans fackla bär han i den ena handen, Och nyckeln till hans guld den andra bär, Snart syns han och snart svinner han i sanden; I röda mössan alltid klädd han är, Han vakar troget på sitt guld. på skatten, Som han förtrollad bar bland grus och ler, Och bonden spejar ofta ut i natten Ons han ej Bissen på sitt gärde ser. Och barnet lyssnar hänryckt och begärligt Till hvarje ord, som går af Sagas mund. Och tänker: jag skall söka honom ärligt, Hvar han sen döljer sig på jordens rund, Det mystiska, det fängslar menskans sinne, Och skjuter lättast rot i barnets själ, Det ligger der och gror i troget minne, Hvad Barnet hörde, Phuskar mannen väl. Och ensam gick jag mången midnatts timma Att söka Bissen och hans gyldne skatt; Men ingenstädes såg jag facklan glimma, Och ingenstädes fick jag Bis-en fatt; Då lemnade jag sagan i sitt värde, Och tänkte — Gud vet hvad, jag det ej minns. Och sein jag hört bevisas af de Lärde, Att ingen Bisse mer på jorden finns. Så Sagas ord, och så de Lärdes mening, Jag frågar: hvem har rått, nu af de två? Jag funnit dikt och sanning i förening, Och dikten lärt mig sanningen förstå; Jag funnit har en man med konstens stempel. Som dikt och konst och sanning sammanbragt, Jag funnit Bissen i Minervas Tempel Med Attributerne, som Saga sagt. Hans guld är spridt i bergens vilda klyfter, I klippans marmor och i jordens ler, Det år förtrolladt, ingen ann det lyfter, Än den, som det vid konstnärns fackla ser, För honom är det icke svårt att finna, I ler och marmor, massor utaf guld, I form utaf en Gud, och af Gudinna, Ty Gudarne bår är Bissen huld. Det är det guld, han äger och det glitter Som något värde har för konstnärns själ, Han ser hvar Guden uti marmorn sitter, Och lossar varsamt bojan af; nå väl! Fick jag min fackla tända vid hans fackla, Jag skulle göra efter Gudar jagt. Jag skulle icke tröttna, icke vackla Mitt i Carraras djupa marmorschakt. Det är då sanning, hvad mig Saga lärde, Det år då sanning, hvad de lärde böd; Ty Bissen finns ej mer i bondens gårde; Men Bissen finns ju här: med Mössa röd, Med Facklan lysande ur blickar djerfva, Med Nyckeln, Mejseln uti konstnärs hand; Han löste nyss Apollo och Minerva Ur jordens ler, ur deras trolldoms band.