Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1843, sida 2

erannskapet finnes en mensklig boning, hvari vi kunna få tak öfver hukvudet. KSabta! invände Theobald, chvad vill du göra? Väcka röfvare, som husera här i nästan hvarje klyfta? — Mig förekommer det som der uppe lage ruinerna efter en förstord röfvareborg, der landsvågsriddarne just nu kanhända dela deras byte. o (Men hwartill skulle klockljuden tjena? inföll llugo. åsnapphanarne akta sig väl att på så sätt förråda deras gömställe. Och knappt hade han sagt detta, förrän han med full hals började ropa. Den försigtige Theobald drog honom bakom ett tätt busksnar, i det han hviskade: åropa då, men var betänkt på återtåget, i fall det skulle komma i fråga., llugo ropade ännu högre, snart derpå syntes ljuset på klippan allt svagare, tills det slutligen helt och hållet försvann. Icke utan fruktan höllo sig nu begge stilla. Men snart förnummo de i mörkret stegen af en menniska. Osvanisrån klippan smög sig längsamt och sörsigtigt en gestalt med en Wckta i banden mot deras gömställe. allvem ropar? frågades på något afständ. ålvå vilsesarande vandrarep, svarade Hugo, åsom söka ett fredligt herberge. ) (så vida ni icke ären fler, kunnen ni få er önskan uppsyldo, sade gestalten och trängde sig fram genom buskarne till dem. Det var en läng, mager man, med ett blekt ansigte och klädd i en eremitkäpa. Försigtigt lyste han dem under ögonen, derpå frågade han dem lugnt och vän