Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1843, sida 1

— —scpqcwq; Dem döde till häst,) Från denna bakgård förde en läng hvälfd korsgång till det inre af klostret, och nästintill gästcellerna, hvaraf Sylvester bebodde en. bet var, då han gick ut eller in, hans vanliga väg, och ett besok, som han den dagen gjort utom klostret, och hvilket han förlängt osver midnatten, ledde, just straxt efter sedan liket blifvit ditsatt, bonom der förbi. Med en lykta i handen skred han helt tyst öfver gården; men några steg från korsgången varseblef han, på en straxt bredvid varande bänk, den evige sofvaren , lyste på honom, men steg skrämd några steg tillbaka, da han sag att det var Isidor. Ilan föreställde sig att den af honom så ofta förfördelade munken hade här i fientlig assigt lurat på honom, och under tiden insomnat. Uämdlysten upptog han en stor sien och kastade den med all kraft emot den dödes hufvud, hvarefter ban flydde in i korsgången. Midtuli den stannade han för att lyssna. Det förundrade honom att intet ljud hördes från gården. Tan gick sakta på tå tillbaka. Isidors kropp hade genom slaget af stenen fallit ifrån bänken, och läg nu på marken. Sylvester smög sig närmare, vidrörde honom, och förskräckelse genombäfvade alla dess leder, då han fann honom redan stelnad. G4ck jag olycklige! jag har dödat honom ! ropade han förtvitlad, aGud och alla helgon bistå mig! jag är förlorad — hela klostret känner vår ovänskap — och misstanken på mordet faller ensamt på mig! — Öfverläggande med sig sjelf hvad han nu skulle Se G. H. o. S. T. N:o 136, 137.