Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 november 1843, sida 2

777 iiiin 4 HUB anses, sisom yttringar af folkets sanna tänkesäll, hvilket bäst visas af den, den äsyftade, rakt motsatta verkan Återblicken haft. IIvad tiilarne, adlingarne, baronoch grefviseringarne beträlsa, så är det en sidan obetydlighet, alt det ej ens förljenar ringaste uppmärksamhet, så ynkligt, att det ej ens mera väcker löje. Det enda är, att det fortfarande ådagalägger systemets anda och hvilka besynnerliga tjenster den synnerligt belönar. kti betänkligare symptom af systemets oesterrättlighet är den lista på viatiga och lukrativa tjenster, som nu, i äratal, stå vakanta, sisom: Ösverstalhallare, President i Götha Ilofrält, President i krigskollegium, Ofver-Postdirektör, Landshölding i Jemiland, Ösver-Insendent, Riks-Arkivarie, General-hesälhafvare i sjetle militärdistriktet, sekund-Chef för Svea Lilgarde, Polismästare i Slockholm, Post-Inspektor i Norrköping, Chef för Uplands regimente, d:o för Vestmanlands, d:o d:o för Lif-Bevärings, d:o d:o för vermlands hältjägare o. s. v. kan statsmachinen gå utan dessa tjensters ordinarii besättande, så måtte en hel hop hunna indragas eller sammanslas, som nu med nagra är fallet, eller också måste den, vid så många skrulvars felande eller lossande, ovillkorligen falla sönder, hvilket styrelsen, utan tvilvel, bör besinna, om den ej sjelt vill komma att sitta imellan. såsom andra våärdslösa machinister. Med skäl sarebrar Förs. också Stockholms-tidningarne, urakilntenheten att tält och ofta relevera sådane styrelsens sotsummelser. Det skulle kanske väcka den något ur sin domning och bidraga att balla nationen vaken. Utan tvifvel vore dylikt också vida intressantare än de eviza processprotokollerna, som ej allenast borde sa namn afspaltfytnad i bladet utan jemväl af tankelyllnad eller lätjebeyis hos Herrar redaktörer; då inre och yttre angelägenheter dock ge så rika ämnen att tänka, tala och skrifva om. — Ehuru vi nu fullkomligt instämma med Förf. hvad betydelselösheten, ja, olillbrligheten af senaste jubileum beträffar, så kunna vi dock ej annat äm finna hans teckninz af ringheten af årets gröda alltför öfverdrifven, den har ju tvertom varit, i allmänhet, bättre än vanligt och på sina stållen god. Man behöfver sannerligen ej taga till osanningar, för att finna kontrasten mellan jubilerandet och landets tillstand, den erbjuder sis otvunget från alla sidor, och dylikt skadar endagt den goda saken; öfverlemnom sådant ät Alterblickaren och hans gelikar. — En märkelig sak releveras sid. 45, i anledning af det åraveska målet, näml att kungl. inspektoren Grave är svåger till kungl. rådet Grubbe. Det matte vara en egen ställning för Herr Stalsradet, och han mätte behöfva all sin silososi för alt uthärda den. Förf. hänvisar med afseende på detta mil, jemvål med skäl, till framtidsförhoppningarne, hos hvilkas stöd inspGrave också skall ha sökt och funnit slös; men som sedan blifvit honom undandraget. — Sedan omnämnes äfven Charte-Sisillate-målet med dess ulgang och domarens samt allmänna åklagarens borgen för brottslingarne, såsom ett vackert kriterium på svenska domaremakten! — Med skäl anför Förf. penningeförlägenheten, såsom en af kontrasterna mot jubileum och den ansvarslöshet, hvarmed förfalskningar af alla slag, kartor, privatbanks och Rik:s St:s Banks sedlar nu ega rum, tjenar just ej heller att upprätthålla säkerheten och krediten. Hvad har t. e. blifvit de oförskämda sedelförsalskarnes Darells och Södergrens öde? kymning oeb befrielse. Sidant är sannerligen uppmuntrande; men ocksa säges det, att Darell jordom 2jort styrelsen besynnerliga tjenster. — En löjlig episod vid jubileum äro de pantsatta jubelklädningarne, i hopp att så utlösa dem till en hofjubelfest. Vi se nu hur den ena efter den andra så under klubban, då detta hopp kom på skam. — Bland grannlater på Ladugårdsgärdet anföres predikan, som presten höll under bar himmel, medan den kungl. familjen var under tält. Det var dock endast hvitt och trängt, prestens deremot blätt och vidsträckt som himlahvalfvet; vi föredraga detta. Så händer det ofta, alt man väljer det sämre för det bättre, en linnelapp för himlatältet, blott för att utmärka sig framför mängden. Folksängen vid Gudstjenstens slut var löjlig, för att ej säga blassemisk. — För osriet kunna vi ej alldeles instämma med Förf:s anatbema öfver lustläger. Öfning måste dock armfben ha; dervid bör dock allt onödigt och kostbart präl undvikas. — Visserligen har Förf. rätt deri, alt den nya bestämmelsen för olficerarne i armåen alt ej få räkna tur mer än tre år, utan regeringens ytterligare tillåtelse, gör dem till fullkomliga machiner i dess händer ; men orätt vore också, om de som göra intet skola taga turen af de tjenstgorande. Rättast och enklast vore utan tvilfvel att antingen vara helt och hålet i ljenst eller också alldeles inte; men det enkla tycks ej vara i systemets smak. — Ganska sanna äro Förs:s anmärkningar öfver civilstaten sid. 58 och 59. — Högst märkeligt är releverandet af ställningarne och färhällandena imellan Exped. Sekreteraren Lindgren och 2