är fjemväl historien om den förrymda, nu gerna kunna användas dertill. kante ej vara alldeles alltid afsäga oss alla ambassadörer och ministrar, ser. — I anledning al de kongl. barnens tillniskor, kommer Förf. på deras tillkommande apanage. hvarom Gresve IIorn, enl. sid. 87, d. 19 Maj 1829, på Riddarhuset yttrade sig, sasom opakalladt ölverslodigt och skadligt för det torftiga Sverge, der prinsar böra uppfostras till medvetande, att det är ett fattigt folk öfver hvilket de komma att regera. Ilan hoppas att Grefve Horn, nästa riksdag, skall vidhälla samma mening och vi dela naturligtvis detta hopp; tyju högre han kommer i fosterlandets tjenst dess mer är han ju skyldig att tjena det. — Senare vidrör Förf. katholska religionens smygande i mörkret äfven i våra landamären och de tecken den gifvit al sitt strälvande hos oss, samt de medel man bör begagna för alt motarbeta detta sträfvande, och hvilka vi ej kunna annat än gilla. Imellertid tyckes vara väktare på Sions murar ej gå säreles verksamt tillväga, då de först nu gjort sak af målaren Nilssons affall från den rena evangeliska läran, hvilket dock redan för ett par år sedan öppet diskuterades i tidningarne (vi tro nästan först i denna). Också anse vi konsistorium hafva vändt sig mot alldeles oriktig man, då det anfallit Pastor Varimont; ty tvifvelsutan bar kronprinsessans bigtsader, Pastor Studach, varit verksammast vid denna omvändelse, hvilket också ovederlagdt påstods af idningarne den tiden. Dödsstraffets afskaffande, som Förf., i anledning af den slumrande Lag-kommitteen, vidrör sid. 92, anse vi Förf. betrakta något ensidigt; ty, enl. vär tanke, har den ena menniskan alldrig rättighet att taga lifvet af den andra, och då hvarje straff bör åsyfta bättring — ej fhämd — och en menniska, som aslifvas; ej kan bättra sig här i verlden, så bör intet lifsstraff ega rum, en sanning, som Ungerska Lagkommittcen och ständerne också insett och, till sin heder, varit de första att följa, i det de afskaffat dödsstraflet. Dock måågilva vi, hvad vi alltid påstått, att det är bättre att aga lifvet af brottslingen, än att innesluta honom i våra korruptions-anstalter. vid afrättningen — så länge den måste ega rum — borde dock de mått och steg tagas, som Förf. föreslär sid. 93, 95 96, på det den ej måtte mana till, i stället för varna för brott. — Bland det sista Förf. auför är Fahlbergska högmålsbrotlet, som utgör ett vackert bidrag till Sverges historia efter den 5.te Nov. 1810. Bitterheten måste gå bra längt, då man 1832 ej benådar en 80 årig gubbe för en tanklöshet, som han begått 244 år förut! — Slutligen omnämnes nuvarande Statsrevisionen och dess sammansättning, hvaraf man troligen, oaktadt dess Eskilstuna-resa och ej ovigtiga anmärkningar, lillsolje af dess inskränkning m. m. ej kan vänta sig mer än fordom, det vill säga 0. — Alt för öfrigt uppräkna allt det intressanta, närvarande bref innehåller, vore att alldeles afskrifva det, och då Allmänheten säkert ej underlåter att göra sig bekant dermed i sin helhet, anse vi ej nödigt att anföra vidare deraf och derom. Till Förf:s heder kunna vi dock ej alhålla oss ifrån att relevera, det han, i detta bref, öfvergilvit den småaktighet, som eljest stuckit fram i hans skrifter, näml. att benämna Carl XIV Johan, kung Bernadotte. vi väga ej smickra oss dermed, att detta skett till följe al våra anmärkningar, ty landsortspres— än att fi dem på de vilkor Fresskrifvaren uppvest i ålder och visdom inför Gud och menOCH föder, IIILCU II., Hyllsa Jemvat Hara viltne om den bildningslinea, på hvilken de, i verkligheTen stå, isynnerhel är Herr Tamms skrifvelse en sann godbit för pecoralicsamlare. — För åfrigt har Herr Lindgren aldrig utgifvit Anmärkaren, såsom det heter sid. 61, utan Granskaren. Brukspatron Fr. Cederborgh, Otar Trallings? och Uno von Trasenbergs sader. var;:dercmot första utaisvaren tll förstnämde, så godt som första svenska Oppositions-tidning. De jord Förf ottrar olver Gosseluans, RBemmers ochi IIjorlsberys död, äro rorande och sannahioch finna säkert atersvar i hvarje svenskt bröst. beremot skär dess beklagligtvis lika sanna ord om vice-konungen Brahe lika djupt i idetinnersta faf hvarje svenskt hjerta, mant om fosterlandets väl och ära. — Rätt hygelig Ryssland bosatta hof-distillatora Falkman, som verkligen lär första sig på att distillera fint, alt riktigt taga qvintessenen al sakerna, hvarför han också, med skäl, bär hoftiteln. Inte kan man dock säga att holven äro noggranna i valet af sina verktyg, dock är hoftjensten vanligen en såsmutsig tjenst, alt rena verktyg ej kronprinsens resa anser den Gamle Be; utan sammanhang med våra diplomatiska förhållanden, särdeles med Ryssland, hvilka på senare tider, hafva synts mindre förtroliga. Han tillskrifver detta de liberala rörelser, som, på senare ären, egl rum i Sverge, såväl 4838, som vid senaste riksdag, samt de följder detta haft af vissa notabilileters allägsnande från thronens närhet, såsom en Harimansdorff, Nerman m. sl.; så länge man imellertid har en Brahe, en IHeurlin qvar och en Ashelöf, sisom deras organ, så tycker jag man kan vara nöjd, och heldre må vi då för