Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1843, sida 1

saders sullmakt var lagligt utfärdad, och Mistress Marton upptäckte ingen grund, hvarföre hon skulle qvarblisva och icke följa sin man: hon beslöt således att vara hans soljeslagerska. Min fader var emedlertid oinskränkt herre ölver de MWartonska besittningarne i Amerika. Knappt hade ett ar förfiutit, då min far erhöll underrättelsen, det hans patron aflidit, och att dennes gemal var i grossess och hade beslutit, först efter sin förlossning att återvända hem. Så mycket än denna underrättelse bedröfyade min far, så bemlig höll han den öfverallt. för alt den ännu osodde arfvingen icke skulle lida någon förlust, på grund att den icke blifvit född, innan testator dog. — Ännu elt år förllöt. — En afton — jag påminner mig den ännu tydlizt — sutto vi vid en larslig maltid, då en vagn rullar uppför gatan och håller utanför värt hus. — Vi gingo ut, min fader öppnar vagnsdörren och en dam stiger ut, som han trodde sig vilja igenkänna. Tigande räcker min far sin hand åt den främmande, under det att min mor log emot två slumrande och öfverhöljde barn. Först, sedan vagneu aflägsnat sig, frågade damen min far: Walter, känner Ni mig icke? Röstens ljufva klang återkallade erinringen hos den tillsporde: Ack! mistress Warton ! utropade han och bugade sig djupt. Derpå förde han len främmande in i vårt bus, och befallte en lafvinna, att ögonblickligt tillreda en måltid. Mistress Warton var icke mera så vacker, som örr; rosorna på hennes kinder voro försvunna; leras ställe intogs numera af en kall marmordlekhet, som af ingen retelse mera lät förjaga sig. Dertill hade hon blifvit tyst ooh allvarsam;