Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1843, sida 1

i templet , båda likväl lilvade al en och samma önskan, att fortsätta hvarandras bekantskap. Jag salte just högra foten på sista trappsteget, da grep den obekante min hand och ropade: stanna, unge man, vi sa icke skiljas åt ännu. Förväånad betraktade jag främlingen, de markerade dragen af hans förvittrade ansigle tillkännagäfvo att han icke var någon vanlig menniska; han hade säkert rest mycket, sett många menniskor och seder, och denna slutsats förhöjde det intresse, han ingilvit mig. Jag har sett mycket här i verlden, började den främmande i den ljufvaste accent af hans tyska modersmål ; jag känner alla länder och folkslag, och talar deras språk: men hvad denna park angår, har jag hittils icke sett någon, i hvilken konst och natur så noga varit srenade. Det tror jag nog, svarade jag, men det finns ej heller något land, något folk, som nånsin styrdes af en i sanniug större kung, än Preussen af Frederik den Ende, och denne store konung har skapat denna bårk. Jag tackar, unge man, sade den främmande och gick flera minuter alsides, fördjupad i tankar; men straxt efter, synbart icke mera tänkande på mig, sade han högt: Jag skulle gerna vilja veta, om det har någon grund, och om hon ännu en gång i lifvet skall möta mig!? I detsamma drog ban fram en liten, i guld infattad, miniaturbild, blef stående och höll leende elt porträtt framför mig: Såg Ni nånsin en skönare bild af ett sruntimmer? Jag förvånades öfver en sådan skönhet och svarade: nej! Det vill jag tro, sade ban kort; men tar